När världeliten samlas nästa vecka för att diskutera undergången kommer apokalypsen serveras med champagne och kaviar. Årets World Economic Forum ser ut att bli en grotesk karnevalsföreställning, där pyromanerna håller brandövning medan planeten brinner.
Helvetet är här, mina vänner.
Jag har just genomlidit 104 sidor av World Economic Forums senaste mastodontrapport inför årets möte i Davos.
Dokumentet är så fyllt av självbedrägeri och institutionaliserad galenskap att det får Hieronymus Boschs helvetesskildringar att framstå som barnprogram.
Välkommen till cirkusen
Det kommer vara djupt perverst att se världens rikaste och mäktigaste människor samlas i en exklusiv schweizisk skidort för att diskutera hur fucked vi är.
WEF:s riskrapport är nämligen en tegelsten av välformulerad undergång: väpnade konflikter, klimatkatastrof, desinformation och samhällskollaps.
Allt prydligt förpackat i Powerpoint-format och samma kliniska företagsspråk som används för kvartalsrapporter.
Champagne på Titanic
För den som vill sitta på första parkett till apokalypsen går de dyraste inträdesbiljetterna till nästa veckas extravaganza på över 330 000 kronor.
De drygt 1 000 privatjeten kommer att landa som snöflingor på flygplatsen medan experterna oroar sig över global uppvärmning.
Hyckleriet är så tjockt att man kan skära det med kniv och servera som huvudrätt på någon av de överdådiga galamiddagarna.
Rapportens huvudbudskap visar med smärtsam tydlighet att de rika och mäktiga är rädda. Förbannat rädda.
En rapport från avgrundens rand
62 procent av deras 900 tillfrågade experter förutspår ”stormigt” eller ”turbulent” väder för världsekonomin de närmaste 10 åren. 23 procent av dem ser väpnade konflikter som största hotet 2025.
Men vänta lite – är det inte samma människor som tjänat sina miljarder på vapenindustrin som nu varnar oss?
Jag scrollar genom rapportens 104 sidor av välformulerad domedagsprofetia. Det slår mig att det måste vara första gången i historien som människor betalar astronomiska summor för att få höra att världen går under.
Men i Davos är även apokalypsen en exklusiv klubb för de redan frälsta.
Botox och brandsläckare
Låt mig dissekera denna groteska självparodi:
OFFICIELL VERSION: ”Vi står inför multipla kriser som kräver globalt samarbete.”
VERKLIGHET: Samma elit som har skapat kriserna genom årtionden av rovdrift möts nu i lyxiga skidorter för att lägga sina botoxifierade pannor i djupa veck.
De mest panikslagna varningssignalerna:
- ”Desinformation” (läs: folk som ifrågasätter makten)
- ”Polarisering” (läs: missnöje med status quo)
- ”Erosion av mänskliga rättigheter” (ironiskt nog medan samma elit stödjer auktoritära regimer)
Men det verkligt avslöjande i rapporten är sådant som inte nämns:
- Hur deras egen giriga spekulation driver klimatkrisen
- Hur ”fri handel” blivit kodord för neokolonialism
- Hur AI-övervakning används för att kontrollera befolkningen
Experternas panikorkester
När rapporten talar om ”teknologiska lösningar” handlar det egentligen om tre saker:
- Övervakning maskerad som ”säkerhet”
- Manipulation förklädd till ”personalisering”
- Kontroll kamouflerad som ”effektivisering”
Det mest groteska? Deras ”lösningar”:
- Mer ”multistakeholder-samarbete” (aka låta företagen styra)
- ”Stärkt cybersäkerhet” (aka mer övervakning)
- ”Förbättrad riskhantering” (aka skydda de rikas tillgångar)
Som att se kaptenen för Titanic föreslå fler champagnebarer som lösning på isbergsproblemet.
Och så denna ständiga tondövhet och totala oförmåga att se sin egen roll i förfallet. Som råttor som analyserar varför skeppet sjunker medan de fortsätter att gnaga hål i skrovet.
Den exklusiva undergången
WEF:s rapport är elitens panikdokument. En desperat bön från ett system i fritt fall som försöker övertyga sig själv om att man inte helt har tappat kontrollen.
Sanningen finns i marginalerna, i det osagda och i svetten som tränger genom deras Brioni-kostymer:
De vet att spelet är över. Att bubblan spricker. Att kejsaren är naken.
Här finns en bitter ironi som skulle ha fått Hunter S. Thompson att gråta av skratt:
Världens mäktigaste människor har producerat den mest svidande kritiken av sin egen impotens någonsin.